I remember me

Kollade precis min gamla fotoblogg. Känns så konstigt att titta tillbaka på ett liv som jag knappt minns. Då var jag tillsammans med J, gick i tvåan, visste vem jag var, dansade som aldrig förr, trodde verkligen på mig själv, jag kände att jag var någon. Nu ca 2 år senare känner jag mig dock starkare än någonsin, jag har ett förhållande sedan nästan 1,5 år tillbaka där jag kan vara mig själv och får vara mig själv, jag har de underbaraste vännerna och har med tiden lyckats bli nära människor från alla håll och kanter. Jag har börjat få ett hum om min framtid och jag vågar satsa på någonting igen. Dansen har dock hamnat åt sidan på sista tiden. Kanske beror det på brist av energi och inspiration eller kanske beror det på att min kropp bestämt sig för att sluta samarbeta med mig.

Om ca 2,5 månad sitter jag på ett plan till sydamerika, colombia, mitt hemland. Det är blandade känslor som kommer upp bara tanken på att jag kommer befinna mig där i 2 veckor och uppleva något jag så länge drömt om. Andas och leva i den delen av världen där jag en gång föddes. Otroligt. Kan inte förstå det.

Nu ligger all min fokus på att klara högskoleprovet med den poäng jag vill. För trots saknaden av min bästa vän Johanna som befinner sig i vackra frankrike har jag ett liv att sköta. Mitt liv.

För att få ett lite avslut på denna lilla sentimentala och tankefulla text bjuder jag på några bilder jag glömt att ladda upp. Varsågoda!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0